Martina den Fina

Efter 9 timmars jobb med jobbiga kunder och ett huvud som dansar hula-hula på hawaii är jag redo att gräva ner mig för alltid i sängen.  Men med Freddie i mitt huvud och faktumet att om fyra veckor så lyfter planet upp mot den (förhoppningsvist) blå (men antagligen grå) himmlen känns det lite lättare.

 Min känsla in this very moment, av en person som dog alldeles för tidigt.

Queen- I want to break free

... börjar fråga mig själv om jag är hypokondriker, bara att jag tror att jag är hypokondriker tycker jag bevisar slutsatsen. Men det har blivit så att det skulle nog krävas jag har 41 graders feber i två veckor för att jag skulle överväga att gå till läkaren. Jag tycker jag springar där hela tiden, antingen är det en infektion, fötter, magen eller huvudet som krånglar, enligt mig. Orkar inte sitta av ytterligare tid med en läkare som bara ställer dumma frågor klämmer lite grann på området som besöket berör och sedan inte kommer med någon slutsats med en "jaha, vi får vänta och se". Jag menar det kan ju inte vara bara jag som har ont överallt och mår skit mestadels av tiden. Jag bara väntar på den dagen diagnosen kommer, Martina du har cancer, eller hjärnhinneinflammation eller någon annan dödlig sjukdom? Låter inte det lite som en hypokondriker...?

en av de bästa versionerna av en låt som är faktiskt helt underbar. "with a little help from my friends". Handlar nog egentligen om droger, men ibland så kan man bara sitta och lyssna och inse hur viktiga vänner egentligen är. Fast om man är som jag gärna förnekar och glömmer det faktumet. Martina, ensam är inte alltid starkast.

Klippet är från festivalernas festival...Woodstock '69

With a little help from my friends med den fantastiska Joe Cocker

Jag gillar

ensamhet, när tankarna vilar
dansa i själv i mitt rum
långa promenader med musiken på högsta volym medan jag dagdrömmer om världen
första skivan ur en nyss delad cheddarost
skogen på sommaren när luften fylls av kåda och barr
doften av kyla och sommarregn
luftigt nybakat vitt bröd med extrasaltat smör, men en god kopp kaffe dagar då allt känns bra
vara ute och gå tidiga morgonar, just när solen går upp
att se platser för första gången, innan jag vill därifrån
mitten av australien,  där det inte finsn någonting utan sand
att stå längst ute på en klippa när havet stormar 

Människor jag beundrar

mamma, för hon lärde mig värdet av att tänka själv
sandra, för att hon står på sig
simone weil, för hon levde som hon lärde
min bror, Pontus för att han är den modigaste människan jag känner
kathrine hepburn, för att hon vägrade bära klänningar
patric, min farbror. för att han ursäktar sig aldrig för vem han är
pappa, för han kan få allt han vill ha enbart på vilja och övertalningsförmåga
john lennon, för att han var en egoistisk idiot, som erkände sina fel och försökte förändra

Jag får fylla på listan nångång

Just nu vill jag bara härifrån. Ska jobba ikväll, och även om det inte är speciellt länge så känns det tungt. Latmask Martina. men helst av allt vill jag bara härifrån. Jag har en hatkärleks relation till Göteborg. Det kännns som staden sakta kväver en, med allt som är typiskt Göteborgskt, halv special och indiepop. Samtidigt som det ändå är hemma och kärleken för Götet kommer aldrig försvinna. Sitta vid kanalen och äta falafel, picknick och fyllenätter i slottsskogen, caféerna och spårvagnarna.

Men nu vill jag härifrån, nån annanstans. Jag är fullt medveten att om ca fem veckor kommer jag vara på väg till London.Men jag vill se allt nu, inom en kort tid.
Bara sätta mig i en bil och köra bort, liksom in i fjärran, solnedgången, vad man än föredrar.

Red Hot Chili Peppers - Road Trippin
 

Ja, tiden tickar på. Utan att jag egentligen vet vad som händer eller varför ens. Gått en och en halv månad sen jag jag blev återföd in i världen, släppt utifrån helvetet, och tiden bara rinner iväg. Nu är det bara en och en halv månad kvar tills jag drar rider viadre på livets våg. Denna gången bär det av till London. Japp, u heard me...den 27/8 drar jag och Amamda till London. Tre veckor tidigare än planerat. Varför, detta beslut kan man fråga sig...jo enkelt. Conor Oberst and the mystic valley band ska spela i London. Så helt plötsligt försvann tiden framför mig och jag måste börja organisera mig. Vilket inte är min starka sida.

Jag gjorde förresten ytterligare ett personlighets test. passar väl bra när man är 18, snart 19 och ska hitta sig själv. Detta var enneagram och första gången jag gjorde det blev jag en typ tre, the achiever. Gjorde om det sen och då blev jag en typ 5 (som jag känner mig lite mer igen i) the observer.

Låter som jag..?

Den perceptiva, intellektuella typen. Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för Femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är Femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt. Femmans personlighet bygger på den grundläggande rädslan för att befinnas oanvändbar, oduglig eller inkompetent, och det Femman önskar mest av allt är därför att upprätta en sfär av kunskaper eller förmågor som ger honom eller henne ett existensberättigande.

Jaja, kanske jag borde fokusera mig på annat. Jag brukar snöa in på saker.

Nu måste jag iallafall dra, ska möta Paolas bror Chavo eller om man föredrar trädgårdsmästare/ knarklangare namnet Hector. Med uttalet ector.  Om några veckor ska en avlägsen släkting från USA komma hit. I am feeling the international vibe.

Peace out and stay cool

Jag satt och diskutera gamla filmer igår med Sandra, eller det var mer kolla på youtube klipp från gamla filmer. Jag kom på en av mina favorit filmer när jag var runt 12. Funny Girl från 1968, med Barbara Streisand i huvudrollen som Fanny Brice, vars högsta önskan är att bli broadway stjärna.

Detta är mitt favorit scen från Filmen, då hon sjunger "I'm the greatest star".

En av mina första kärlekar, då jag såg honom i filmen Labyrinten, i svarta tights, stort tuperat hår, dansandes med små dvärg monster ,  Kom bara att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte varför. en fantastisk låt skrivare och en av de sexigaste männen som gått på våran jord.

Varför? Har ni sett honom? Hans utstrålning...?

För er som inte förstår....
David Bowie- Heroes från 1977

Jag fick panik häromdagen då jag helt plötsligt kände att det inte fanns någon tid kvar. Som om hela mitt liv har blivit förutbestämt och jag kommer hamna i en medelklass rutin helvete hela mitt liv. Jag kunde inte släppa tanken på att livet kommer nu enbart handla om jobb och pengar. Slut på alla chanser till att ha roligt. Jag vet inte om detta var en medelålderskris jag hade vid 18 års ålder men känslan har inte riktigt lämnat mig än.

Min största rädsla i livet, efter ormar, är att bli fast i rutiner, att bli bekväm i min situation. Att bli någons fru och mamma och jobba mellan 8 och 5 för att sedan...arrrghhhh! Surburban hell. Jag är livrädd för att jag ska acceptera saker för vad dem är och att jag tillslut kommer sluta som en gammal möglig rynkboll som inte vet någonting om livet eller har upplevt någonting. Att varje dag ska se likadan ut förutom när man åker på en veckas semester till kanarieöarna varje år.

Men jag har redan nu fått känslan att allt är försent att det inte finns någon tid kvar. Livet har glidit mig genom fingrarna och allt det roliga är över. och jag har inte ens haft så roligt än...

tur iallafall att vi har kommit längre än så här...ger mig kalla kårar:

ja tänkte vara lite sexistisk och utse några tv hunkar. Jag har genom mitt liv, liksom många andra dragits till tv-seriernas vackra värld med öförskämt snygga människor. Många timmar har sedan spenderats dagdrömma om dessa världar. Allt för att inte leva i min. Speciellt har då de snygga killarna fått min uppmärksamhet och nu tänkte jag utse de fem som jag gillar bäst.

• Dylan i Beverly Hills. Medan alla andra gillade Brandon tycket jag han var så tråååååkig! Dylan var så där härligt komplicerad och svår. Jag var rätt betuttad i honom när jag var tolv och låg sjuk hemma.

• Charlie Todd i Dawsons creek. Han spelas av Chad Micheal Murray, och är med i ett band. Enough said.
  
• Tai i digimon. Jag tänker inte förklara denna karaktären. Inte heller faktumet att jag en gång såg på digimon, eller att han är tecknad. Men faktum kvarstår att jag hade en svag punkt för tai.
  
• Angel i Buffy the Vampire Slayer säsong 1. Om man någonsin sett säsong 1 kanske det inte ä så svårt att förstå min svaga punkt för Angel. Mystik mörk man i läder jacka
  
  
  
  ...men det var bara tills...

• Spike kom. Snyggaste tv hunken någonsin???? Iallafall sexigast och roligast. Kanske min favorit karaktär någonsin. Klippet är från "once more, with feeling", (sjätte säsongen om jag inte kommer ihåg fel). Det är han som sjunger på riktigt...

Häromdagen hittade jag min dagbok från förra året, inget upplyftande jag hade skrivit där och inget jag någonsin kommer att dela med mig. Jag satt även och lyssnade på samma låt som jag lyssnade om och om igen förra året. Fruktansvärt vacker låt, det är bono som når fram denna gången, det var då som om han hade skrivit låten till mig. Som han räckte ut en hand till mig då. Nu kan jag knappt lyssna på låten längre förren allt ska komma tillbaka igen. Men den är så vacker så lyssna på the edge gitarr i bakgrunden och bonos ord. Så är man inte ensam i någon minut...

U2- sometimes you can't make it on your own

På direkta order av Fanny uppdaterar jag nu min blogg, lite grann. Jag ber om ursäkt, men en förkylning och jobb har kommit mellan, samt två dagar på landet.

Så peace and love är över, det var jätte kul fast de andra var inte alltid så pigga. Men jag hade det roligt, och fick se en hel del grymma artister. Och helt ärligt orkar jag inte gå igenom det nu men HÅKAN var grym...som alltid. Jo jag kan ju berätta att både amanda och jag (vi kom bort från varandra under konserten) stod bredvid (fast på olika sidor) en kille på håkan konserten, och killen hade en bag in box påse i famnen. Han stod och grät sig igenom hela konserten och kramade sin bag in box hårt. Det var så underbart att se på nått sett. Tårarna bara rann.

Ja så vad har jag då gjort, jag har som sagt jobbat en del, vilket har varit helt ok. Ska jobba både lördag och söndag med, vilket inte är lika party men grillkväll med the kollegor blir det lite bättre. Sen blir det mer jobb. men pengar kommer jag behöva iallafall om jag ska kunna göra allt jag vill göra.

Jo min plan för de närmsta åren:

åka till london
komma hem, jobba skiten ur mig
samla ihop pengar för att åka till argentina för att jobba som volontär arbetare och lära mig spanska, antagligen lite mer rundresa i sydamerika.
sen komma tillbaka och börja plugga

tids rammarna är flexibla. Pappa är inte glad över mina planer, om han fick bestämma skulle jag aldrig lämna Sverige, jo kanske få åka någon annanstans i Europa. Men för att kunna ha råd med min resa till Sydamerika så blir det att hålla i pengarna och jobba skiten ur mig. men det tror jag det lätt blir värt.

nu zommar jag ut med tonerna av billie the vision and the dancers