musik, det enda som når fram
jag hamnar alltid framför datorn, letades efter gamla eller nya band. Musik som kan fylla en tomhet jag har och ett behov att känna att någon annan någon gång känt på samma sätt, eller att någon talar till en. Musik handlar inte om vad som är bra och vad som är dåligt, det det handlar om iallafall för mig är hur låten eller artisten får mig att känna. Musik är känslor för mig.
När jag var yngre lyssnade jag aldrig på musik som de jämnåriga lyssnade på. Jag var fast i ett träsk av Bob dylan, Janis Joplin, Carole King, The beatles, Suzanne Vega bland andra. (En av anledningarna till att jag upptäckte Håkan flite sent...fan). men jag tyckte aldrig att nutiden har kunnat förstå mig speciellt bra, har alltid känt mig lite vilsen i den och lyssna på musik från 60-talet (främst) fick mig att leva i en dröm värld där jag inte behövde vara rädd för mörkret.
Musiken är min medicin, det är det enda som hjälper, det enda och sångarens ord är det enda som når in. Även låten är skriven 40 år tidigare eller 100 så spelar det ingen roll, för när jag hör den rätta låten i den rätta stunden så är det bara jag och musiken. Jag brukar förlora mig själv i den, lyssnades, sjungandes, dansandes, skrattandes och gråtandes i timmar.
Oftast är det bara en låt som fastnar från en artist, det kan vara från en indie artist eller en mer kommersiell artist.
Som ni kanske har förstått har Håkan och Beatles en speciell plats i mitt hjärta. som jag så ärligt sa på valborg
"jag äslkar beatles"
Denna låt är skriven till John Lennon efter hans död till Paul McCartney. jag kan inte lyssna på den utan att gråta, jag grät även när han sjöng den på ullevi 2004. Jag lyssnade på den idag, och den påminde om alla vänner jag hade haft genom åren och hur jag har förlorat kontakten med de som under en period i mitt liv hållit mig ovan ytan. (ja , jag vet att det handlar om en död person...)
Speciellt Sarah och Sofia, de tre musketörerna har pensionerat sig men tack för alla minnen! Vi är inte längre vad vi brukade vara men vi har alltid Digimon.
Paul McCartney- here today (tribute too John Lennon)
När jag var yngre lyssnade jag aldrig på musik som de jämnåriga lyssnade på. Jag var fast i ett träsk av Bob dylan, Janis Joplin, Carole King, The beatles, Suzanne Vega bland andra. (En av anledningarna till att jag upptäckte Håkan flite sent...fan). men jag tyckte aldrig att nutiden har kunnat förstå mig speciellt bra, har alltid känt mig lite vilsen i den och lyssna på musik från 60-talet (främst) fick mig att leva i en dröm värld där jag inte behövde vara rädd för mörkret.
Musiken är min medicin, det är det enda som hjälper, det enda och sångarens ord är det enda som når in. Även låten är skriven 40 år tidigare eller 100 så spelar det ingen roll, för när jag hör den rätta låten i den rätta stunden så är det bara jag och musiken. Jag brukar förlora mig själv i den, lyssnades, sjungandes, dansandes, skrattandes och gråtandes i timmar.
Oftast är det bara en låt som fastnar från en artist, det kan vara från en indie artist eller en mer kommersiell artist.
Som ni kanske har förstått har Håkan och Beatles en speciell plats i mitt hjärta. som jag så ärligt sa på valborg
"jag äslkar beatles"
Denna låt är skriven till John Lennon efter hans död till Paul McCartney. jag kan inte lyssna på den utan att gråta, jag grät även när han sjöng den på ullevi 2004. Jag lyssnade på den idag, och den påminde om alla vänner jag hade haft genom åren och hur jag har förlorat kontakten med de som under en period i mitt liv hållit mig ovan ytan. (ja , jag vet att det handlar om en död person...)
Speciellt Sarah och Sofia, de tre musketörerna har pensionerat sig men tack för alla minnen! Vi är inte längre vad vi brukade vara men vi har alltid Digimon.
Paul McCartney- here today (tribute too John Lennon)
Kommentarer
Postat av: Fanny
Älskar Suzanne Vega! Tom's Diner i a-capella liksom, mamma o pappa såg henne en gång. var tydligen fantastiskt! puss
Trackback
