Martina den Fina

Jag var på Håkan igår, jag kan inte beskriva den känlan eller känslorna som kom över mig. År och år av smärta, sorg, glädje, frustation samlande under två timmar av eurofi. Det är allt jag kan säga det var fantastiskt.
Jag har ju i ett tidigare inlägg skrivit ner vad Håkan betyder för mig, så jag tänker inte upprepa mig., eller kanske lite. När jag satt där bland 6200 andra människor när gråten var nära under gårdkvarnar och skit, och hurricane gilbert (speciellt) insåg jag hur mycket Håkans musik har betytt för mig. Jag kan inte förklara det, det är inte ens värt att förklara. Antagligen så satt alla de andra 6200 människorna där inne och kände precis samma sak som jag. Håkan du har våra hjärtan i dina händer, du uttrycker dem känslorna vi inte kan. Och det är det som gö Håkan så speciellt. Vi satt alla och nynna vi två, sjutton år. Det var allsång utan allt det dåliga det var sommar, jag var fri från skolans tyngder och det stressiga. Det var bara jag och Håkan + några tusen till. Det var vackert. För er som inte var där: 



Men nu sitter jag här och lyssnar till Beatles white album, det märkligaste albumet Beatles gjorde, men ändå underbart. En dag ska jag förklara min relation till Beatles om jag någonsin kommer kunna. 
Jag gråter fortfarande när jag tänker på John Lennons död...nää nu får jag sluta innan jag gråter hela natten. Så mycket känslor.