Martina den Fina

Jaha, så har ytterligaren en helg kommit och gått. även fast det är lov nästa vecka så känns det betyngande. jag vet inte vad det är som händer med min tid, den bara försvinner bort.

Sören har varit här nu i några dager, det var jätte mysigt. Vi gjorde vad vi alltid gör, bråkar som bror och syster, chillar och pratar om djupa filosofiska ämnen...ja eller något liknande iallafall. Det var lite jobbigt när han åkte, han brukar ge mig så bra distans på saker och ting och lyssnar så bra.

För att dränka min saknad, men mestadels för att kunna umgås med min kära signalmatros in training, drog jag ut med Sara igår. Det var jätte roligt, trots att jag trodde jag skulle frysa tilldöds, eftersom jag av någon oförklarig andledning bestämde mig för att ta mina vårskor. Dumt och naivt. Men, men...jag träffade dock en del som jag inte har träffat på ett tag, först och främst min kära barndomskramat carolin som nu läser nere i Lund. Det var jättekul att prata med henne om hur det är nu när hon har tagit studenten och allt.

men jag var ju tvungen att tillslut dra mig hemmåt eftersom jag är ensam hemma och jag saknade Tasha. fast efter tio minuter gick jag och svor över faktumet att jag bor långt borta i ingenstans, dit bussarna inte går och när det är sju minus grader, inte så jävla kul att gå hem 15 kilometer. Jag tog mig iallafall till Lana och sedan gick jag en bit, men när min mp3 la av förbannade jag landet som kallas Sverige över dess fruktansvärda klimat, en taxichafför såg min förtvivlan och plocka upp mig, yay betala 190 spänn för en femkilometers lång biltur! men jag kom hem utan att ha förfrusit mina lemmar.

idag har jag dock drabbats av panikångest attack efter panikångest attack. Har haft dem hela mitt liv mer eller mindre, men de börjar bli jävligt irreterande. Hoppas att de går över snart så jag kan ta itu med något vettigt!

peace out my lovers!