Martina den Fina

japp, då var jag hemma igen. Home sweet home. Brevlådan var överfull och kylskåpet stank av gammal grädde och mjölk. Härligt.

Det första jag gjorde vara att ringa Matilda och prata om denna underbara vecka (sportlov) i ett desperat försök att även skjuta upp tankarna att gå tillbaka till den platsen ondska födds och frodas... skolan!

veckan har jag lyckas bra med detta, trots brottning med matte och sett oändligt antal filmer om andra världskriget, har mina tankar kretsat snowboarding, förnekelse av hur otroligt dum jag ser ut i hjälm och hur jag ska slå mitt personbästa på guitar hero. 117000 e mitt rekord!

Min underbara vecka avbröts dock av skadan jag lyckades åstadkomma på min stackars vänster fot. Det var inte vackert! jag ska berätta hur detta gick till, trots att jag i och med det har ingen som helst stolthet kvar i min kropp. Jo, jag och mina två söta kusiner Jens och Anton provade snowparken (hoppade hopp och åkte genom igloos, tyvärr var det inte där jag skadade mig). Jag hade just hoppat från ett relativt lågt men isigt hopp (ja jag ramlade en sek efter jag landade) och skulle bara liksom hoppa ner från en kant till huvudbacken. Av någon helt  övernaturlig kraft/andledning landade jag helt galet och i min landning vred sig vänster foten ett halvt varv (vilket borde vara omöjlig då den ska vara fast i snowboardskorna) och stukningen var tyvärr ett faktum. jag visste inte då att jag inte skulle kunan gå på fyra dagar och att dessutom min fot skulle kunna göra ett fantastiskt rytmiskt klick ljud då jag rör den i sidled eller upp och ner.

Så från onsdag och framåt har jag spelat ännu mer guitarhero och varit en duktig studerande (till min stora sorg). men nu är jag hemma igen och hoppas på någon sorts mat.  Helst onyttig, pappas och min förberedande för beach 2008 börjar imorgon!

Peace out!