Martina den Fina

Mamma såg på mig med rätt uppgiven min och sa att hon hade läst min blogg. jaha tänkte jag. Jag skriver ju inte direkt privata saker. men så nämnde hon inlägget om London och hur arg jag hade varit på henne. "ja då var jag arg" sa jag. Så gick hon till köket och sa medan hon gick "kan du inte skriva ett inlägg om mig när du inte är arg". Så det är det jag ska göra nu.

Min mamma är min bästa vän. Punkt. Jag vet att det låter klyschigt, men det är så det är och det har alltid varit så. Det finna ingen människa jag beundrar mer än min mamma, ingen jag respekterar mer. Hon har alltid uppmuntrat mig till att vara den jag är och har aldrig fått mig känna mig dålig, eller dum (trots att jag genom åren har nog varit världens jobbigaste människa). Mamma har alltid lyssnat på mig och tagit det jag sagt på fullaste allvar, även när jag var 13 år och hormoner flög omkring och alla var dumma och fel, då jag trodde allt ont om alla förutom mig men samtidigt bara om mig. Till och med när hon var utbränd och inte orkade med någon allra minst sig själv så orkade hon ändå med mig.

Min mamma är min partner in crime, vi tänker lika. Vi är lika på många sätt, och även om vi har olika meningar om olika saker så accepterar vi alltid varandra.

Så mamma puss på dig! Jag älskar dig!

By the way, köpt klänningen jag ska ha på studenten (den är vit och blommig)